Va ett tag sen jag skrev nu, inte för att detta kommer vara en blogg som uppdaterar flera gånger om dagen eller varje dag ens. Till att börja med kommer jag skriva när jag känner för det.
Men i alla fall. Sitter på jobbet och har så kallat löspass, dvs går runt och checkar så allt ser okej ut. Slutar om 65min. Då blir det väl raka vägen hem. Idag har jag tänkte att göra lasagne. Love it!!
Uppdateringar på bebisfronten är att snart är det dax att börja min första pergotime omgång. Ska bli spännande att se om det händer nått eller om vi behöver åka till Sahlgrenska!? (Hoppas inte!!) annars är det väl inte så mycket att skriva om. Verkar i alla fall som om varenda jävel ska ha barn just nu, MEGA suck!! Känns så himla hopplöst när det går så himla lätt för alla andra :-/ men men inget vi kan hjälpa.
tisdag 26 mars 2013
onsdag 6 mars 2013
Då va det dax igen..
Hämtat ut min första omgång pergotime för detta året. Så nu är det bara att vänta på att mensen ska börja igen dock väntar man ju alltid på att mensen inte ska komma men tror inte på det denna gången. Då läkarn i fredags sa att alla äggblåsor va lika stora som innebär att jg inte har ägglossning. Även lillpissen fick medicin då ha troligtvis åkt på en förkylning, så nu ska här droppad 2ggr per dag i hans små ögon! Hoppas bara det går över snabbt så vi slipper mer krångel med katterna.
Såg på instagram att en bekant även hon äter pergotime. Tråkigt att se mer folk i ens närhet med samma problem. Men inser samtidigt hur olika man är. Tex har vi inte gått ut med detta till så många än. Är min mamma och 2 tjejkompisar som vet om vårat problem. Medans hon är väldigt öppen med det. Men känner just nu att det inte behövs tala om vad som händer eller inte händer till allt och alla.
Fast i hennes fall så har dom fått missfall några gånger så det kanske hade vart annorlunda om man vart i den situationen. Hur tänkte ni, eller har ni berättat eller inte?
Kram Josefin
Såg på instagram att en bekant även hon äter pergotime. Tråkigt att se mer folk i ens närhet med samma problem. Men inser samtidigt hur olika man är. Tex har vi inte gått ut med detta till så många än. Är min mamma och 2 tjejkompisar som vet om vårat problem. Medans hon är väldigt öppen med det. Men känner just nu att det inte behövs tala om vad som händer eller inte händer till allt och alla.
Fast i hennes fall så har dom fått missfall några gånger så det kanske hade vart annorlunda om man vart i den situationen. Hur tänkte ni, eller har ni berättat eller inte?
Kram Josefin
tisdag 5 mars 2013
Liten presentation av mej
Om mig och min sambo
Jag heter Josefin och är 23år gammal. Är förlovad med min underbara sambo. Blev ihop 12 Juli 2007, Flytta ihop på riktigt (bodde hos varandra innan, vi flytta hemmifrån) Oktober 2009, Förlovade sen 24 December 2009. Dvs att i sommar har vi vart tillsammans i 6 år!
Vi har två katter ihop, Gustav 3 1/2 år och Måns snart 1 år som båda är bondkatter, Hade även en maine coon innan som skulle vart lika gammal som Gustav men lilltösen fick somna in i februari förra året pga levern gav upp på henne och tyvärr upptäcktes detta försent. Men vi gjorde allt i vår makt för att få lilltjejen frisk men tillslut gav hennes kropp upp. Detta är nog min största sorg i livet hittills då det va en katt med väldig stor personlighet och som alltid fick mig att le. Men nu är min tös i himlen där inga plågor finns mer!. R.i.p Ciara 2012, Älskad och saknad!
Augusti 2012 så köpte jag och min sambo vårat första hus, som blivit lite av ett hatobjekt just nu då all renovering tar på krafterna. Men för några veckor sen blev i alla fall vårat badrum klart och nu är det sovrummet och hall kvar (och lite av köket). Så länge bor vi hos min mamma men planen är att flytta in nu under Mars månad! Detta hoppas jag verkligen går i lås nu, för det hade vart så himla skönt att flytta till vårt eget hus nu. (Man flyttade ju trots allt hemmifrån för att få sitt eget space!) Inte för att det är nått fel att bo hos mamma, men lite tär det faktiskt på förhållandet!
Vad jobbar jag som då?
Jo jag jobbar som bemanningspersonal på Manpower och för tillfället är jag på Volvo i Uddevalla och bygger Volvo C70 bilar. Tyvärr ska fabriken läggas ner men för tillfället är det ett bra och givande jobb. Har dock bara fått månaden ut, men hoppas på förlägning fram tills v25 då dom stänger produktionen. Efter det får man väl se vad som händer. Men ska i alla fall söka lite jobb nu under våren! Kan ju alltid hoppas på ett jobb närmare hem.
Vad gör jag helst på fritiden?
Umgås gärna med mina underbara vänner, var av en av mina bästa kompisar väntar sitt andra barn just nu och jag är himla glad och förväntansfull för att se det lilla livet då hennes första dotter är ett riktigt litet charmtroll! Annars umgås jag med familjen, min sambo och våra katter. Jag älskar verkligen träning men förtillfället ligger träningen på is då vi ska flytta från en kommun till en annan och det blir så långt till mitt gamla gym (som jag kommer sakna nått fruktansvärt), men förväntar mig att kunna börja träna ev nästa månad. Förutom träning så älskar jag kläder och skor. Det är nog det som är värst med att köpa hus och ha massa lån = ingen shopping!! Kommer troligtvis skriva endel om shopping här med. Och ev om lite heminredning!
Hur är jag som person?
Folk brukar beskriva mig som en glad och positiv människa med glimten i ögat. Brukar vara väldigt envis och vill ha saker på mitt sätt. Men samtidigt väldigt känslosam och har lätt till både skratt och gråt.
Framtidsplaner?
Får jag välja hade jag gärna gift mig med min sambo (tyvärr vill inte han gifta sig, men man kan ju alltid hoppas han ändrar sig). Vill helst ha 3 barn. En schäfer. Hitta ett jobb jag verkligen trivs på. Renovera klart huset och fixa alltsånt som vi vill ha det. Åka på resor, defenitivt tillbaka till Irland igen. Blev störtkär i Dublin och vill se resten av det landet. Annars planerar vi en resa till USA för att se landet, dvs en roadtrip genom hela landet.
Detta får bli allt för denna gången. Hoppas nått är läsvärt och ni kika förbi igen!
Kram Josefin
Jag heter Josefin och är 23år gammal. Är förlovad med min underbara sambo. Blev ihop 12 Juli 2007, Flytta ihop på riktigt (bodde hos varandra innan, vi flytta hemmifrån) Oktober 2009, Förlovade sen 24 December 2009. Dvs att i sommar har vi vart tillsammans i 6 år!
Vi har två katter ihop, Gustav 3 1/2 år och Måns snart 1 år som båda är bondkatter, Hade även en maine coon innan som skulle vart lika gammal som Gustav men lilltösen fick somna in i februari förra året pga levern gav upp på henne och tyvärr upptäcktes detta försent. Men vi gjorde allt i vår makt för att få lilltjejen frisk men tillslut gav hennes kropp upp. Detta är nog min största sorg i livet hittills då det va en katt med väldig stor personlighet och som alltid fick mig att le. Men nu är min tös i himlen där inga plågor finns mer!. R.i.p Ciara 2012, Älskad och saknad!
Augusti 2012 så köpte jag och min sambo vårat första hus, som blivit lite av ett hatobjekt just nu då all renovering tar på krafterna. Men för några veckor sen blev i alla fall vårat badrum klart och nu är det sovrummet och hall kvar (och lite av köket). Så länge bor vi hos min mamma men planen är att flytta in nu under Mars månad! Detta hoppas jag verkligen går i lås nu, för det hade vart så himla skönt att flytta till vårt eget hus nu. (Man flyttade ju trots allt hemmifrån för att få sitt eget space!) Inte för att det är nått fel att bo hos mamma, men lite tär det faktiskt på förhållandet!
Vad jobbar jag som då?
Jo jag jobbar som bemanningspersonal på Manpower och för tillfället är jag på Volvo i Uddevalla och bygger Volvo C70 bilar. Tyvärr ska fabriken läggas ner men för tillfället är det ett bra och givande jobb. Har dock bara fått månaden ut, men hoppas på förlägning fram tills v25 då dom stänger produktionen. Efter det får man väl se vad som händer. Men ska i alla fall söka lite jobb nu under våren! Kan ju alltid hoppas på ett jobb närmare hem.
Vad gör jag helst på fritiden?
Umgås gärna med mina underbara vänner, var av en av mina bästa kompisar väntar sitt andra barn just nu och jag är himla glad och förväntansfull för att se det lilla livet då hennes första dotter är ett riktigt litet charmtroll! Annars umgås jag med familjen, min sambo och våra katter. Jag älskar verkligen träning men förtillfället ligger träningen på is då vi ska flytta från en kommun till en annan och det blir så långt till mitt gamla gym (som jag kommer sakna nått fruktansvärt), men förväntar mig att kunna börja träna ev nästa månad. Förutom träning så älskar jag kläder och skor. Det är nog det som är värst med att köpa hus och ha massa lån = ingen shopping!! Kommer troligtvis skriva endel om shopping här med. Och ev om lite heminredning!
Hur är jag som person?
Folk brukar beskriva mig som en glad och positiv människa med glimten i ögat. Brukar vara väldigt envis och vill ha saker på mitt sätt. Men samtidigt väldigt känslosam och har lätt till både skratt och gråt.
Framtidsplaner?
Får jag välja hade jag gärna gift mig med min sambo (tyvärr vill inte han gifta sig, men man kan ju alltid hoppas han ändrar sig). Vill helst ha 3 barn. En schäfer. Hitta ett jobb jag verkligen trivs på. Renovera klart huset och fixa alltsånt som vi vill ha det. Åka på resor, defenitivt tillbaka till Irland igen. Blev störtkär i Dublin och vill se resten av det landet. Annars planerar vi en resa till USA för att se landet, dvs en roadtrip genom hela landet.
Detta får bli allt för denna gången. Hoppas nått är läsvärt och ni kika förbi igen!
Kram Josefin
måndag 4 mars 2013
Kvällarna är värst
Att ligga sömnlös och fundera över livets mysterium är nog det värsta. Hade nästan börjat vänja mig vid allt tills i fredags när jag äntligen fick min tid. Nu ligger jag här med så många frågor.
Hur detta går till. Vad händer om jag blir gravid på bara tabletterna.. Kommer jag kunna få ytterligare barn om jag vill. Hur funkar det med ivf syskon? Ska man överväga fosterbarn eller adoption.. Vad händer om jag inte blir gravid på våra tre gratis försök. Hur mycket ska man vara beredd på att betala.
Ja frågorna är många & svaren lika så.
Hur detta går till. Vad händer om jag blir gravid på bara tabletterna.. Kommer jag kunna få ytterligare barn om jag vill. Hur funkar det med ivf syskon? Ska man överväga fosterbarn eller adoption.. Vad händer om jag inte blir gravid på våra tre gratis försök. Hur mycket ska man vara beredd på att betala.
Ja frågorna är många & svaren lika så.
Ivf - vad är det?
Hej på dig som ramlat in på min sida. Första frågan varför skapade jag denna bloggen? Jo i största allmänhet för att jag känner att jag måste få skriva av mig och kanske samtidigt för att få andra att förstå!
Så IVF vad är det? In vitro fertilisation - konstgjord befruktning!
Jag har fortfarand så himla mycket frågor själv så jag kan tyvärr inte svara på mer än vad det finns att läsa sig till. Hur hamnade jag här då, jo historien började för ca 2 1/2 år sen då jag och min sambo bestämde oss för att vi va redo för barn. Ja kanske va lite tidigt och tänka på barn vid 21 års ålder men alla har vi olika planer i livet.
Men tyvärr så hände det som man absolut inte vill i ett sånthär ämne dvs INGET! Ca ett år efter vi börja tog jag kontakt med sjukvården ang vårat "lilla" problem och ja karusellen va igång. Det togs massa prover, jag fick knapra hormontabletter (Pergotime) och min sambo fick tabletter mot en infektion som han hade sen skulle detta förhoppningsvis lösa sig. Men än en gång hände inget.
Ni anar inte hur många gånger jag t.o.m önskat att jag fick plussa för att senare ev få ett missfall, då hade jag iaf vetat att jag kunde bli gravid, men nej inget hände. Fick där med veta att jag skulle få komma in på en specialundersökning där man kolla äggstockar, livmoder mm med ett kontrast ifall det finns några hinder där. Denna tiden har jag väntat på i ca 1 år. Så äntligen nu första mars i år fick jag komma in på undersökningen.
Kissprov för att säkerhetställa att man inte är med barn (hoppas såklart alltid på ett pluss men nej inget denna gången heller). Smärtstillande för undersökningen osv. Själva undersökningen visa att jag troligtvis inte har nån ägglossning eller ev väldigt sällan. Detta betyder alltså att jag har väldigt svårt för att bli gravid. Ja ett svar fick vi ju men hade hoppas på nått lättare problem.
Så nu blir vi remmitterade till salgrenska i Göteborg för att köra igång våran första IVF behandling inom 3 månader då vi ändå har försökt ganska länge nu. Men fick iaf 3 månaders Pergotime (hormoner) att knapra innan så hoppet ligger just nu på att dessa tabletter ska funka och vi ska slippa IVF:en. Men trots allt skiter jag fullständigt hur vårat barn blir till bara jag någon gång får bli mamma. Det ända man kan göra just nu är att ta en dag i taget och inte bryta ihop totalt.
Ni anar inte hur många gånger jag skrikit, gapat, grinat, hatat mig själv, önskat att min sambo hittat nån annan, för hur mycket man än hör "Jag älskar dig", "Allt kommer bli bra", "Det löser sig säkert", Så hatar man sig själv i slutändan och önskar att man sluppit hela livet. För trots allt går ju livet i princip ut på att du ska bilda familj och få barn.
Värsta just nu är när man ser kompisar och jämngamla som får barn eller som är gravida, för avundsjukan finns där hela tiden. Dom säger att man inte kan sakna nått man aldrig haft. Men jo saknaden av nått man vet att man ev aldrig kan få ligger där hela tiden och gnager. Sen blir det inte bättre av att man får frågan "är det inte dax att skaffa en liten snart?" eller när man är på fest någonstans nykter och får frågan "är du med barn eller?". Önskar emmellertid att dessa människor skulle få känna känslan själv, men samtidigt är detta inget jag ens önskar min värsta fiende.
Jag hoppas för min och alla andras skulle ,i samma situation, att dom snart löser vårat mysterium och vi också får chans till det vi vill mest i hela världen, dvs få en liten kopia av oss själva. Nån som man kan älska ogränsbart och som ogränsbart älskar tillbaka.
Så IVF vad är det? In vitro fertilisation - konstgjord befruktning!
Jag har fortfarand så himla mycket frågor själv så jag kan tyvärr inte svara på mer än vad det finns att läsa sig till. Hur hamnade jag här då, jo historien började för ca 2 1/2 år sen då jag och min sambo bestämde oss för att vi va redo för barn. Ja kanske va lite tidigt och tänka på barn vid 21 års ålder men alla har vi olika planer i livet.
Men tyvärr så hände det som man absolut inte vill i ett sånthär ämne dvs INGET! Ca ett år efter vi börja tog jag kontakt med sjukvården ang vårat "lilla" problem och ja karusellen va igång. Det togs massa prover, jag fick knapra hormontabletter (Pergotime) och min sambo fick tabletter mot en infektion som han hade sen skulle detta förhoppningsvis lösa sig. Men än en gång hände inget.
Ni anar inte hur många gånger jag t.o.m önskat att jag fick plussa för att senare ev få ett missfall, då hade jag iaf vetat att jag kunde bli gravid, men nej inget hände. Fick där med veta att jag skulle få komma in på en specialundersökning där man kolla äggstockar, livmoder mm med ett kontrast ifall det finns några hinder där. Denna tiden har jag väntat på i ca 1 år. Så äntligen nu första mars i år fick jag komma in på undersökningen.
Kissprov för att säkerhetställa att man inte är med barn (hoppas såklart alltid på ett pluss men nej inget denna gången heller). Smärtstillande för undersökningen osv. Själva undersökningen visa att jag troligtvis inte har nån ägglossning eller ev väldigt sällan. Detta betyder alltså att jag har väldigt svårt för att bli gravid. Ja ett svar fick vi ju men hade hoppas på nått lättare problem.
Så nu blir vi remmitterade till salgrenska i Göteborg för att köra igång våran första IVF behandling inom 3 månader då vi ändå har försökt ganska länge nu. Men fick iaf 3 månaders Pergotime (hormoner) att knapra innan så hoppet ligger just nu på att dessa tabletter ska funka och vi ska slippa IVF:en. Men trots allt skiter jag fullständigt hur vårat barn blir till bara jag någon gång får bli mamma. Det ända man kan göra just nu är att ta en dag i taget och inte bryta ihop totalt.
Ni anar inte hur många gånger jag skrikit, gapat, grinat, hatat mig själv, önskat att min sambo hittat nån annan, för hur mycket man än hör "Jag älskar dig", "Allt kommer bli bra", "Det löser sig säkert", Så hatar man sig själv i slutändan och önskar att man sluppit hela livet. För trots allt går ju livet i princip ut på att du ska bilda familj och få barn.
Värsta just nu är när man ser kompisar och jämngamla som får barn eller som är gravida, för avundsjukan finns där hela tiden. Dom säger att man inte kan sakna nått man aldrig haft. Men jo saknaden av nått man vet att man ev aldrig kan få ligger där hela tiden och gnager. Sen blir det inte bättre av att man får frågan "är det inte dax att skaffa en liten snart?" eller när man är på fest någonstans nykter och får frågan "är du med barn eller?". Önskar emmellertid att dessa människor skulle få känna känslan själv, men samtidigt är detta inget jag ens önskar min värsta fiende.
Jag hoppas för min och alla andras skulle ,i samma situation, att dom snart löser vårat mysterium och vi också får chans till det vi vill mest i hela världen, dvs få en liten kopia av oss själva. Nån som man kan älska ogränsbart och som ogränsbart älskar tillbaka.
Bilden lånad från http://static.freepik.com
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)