Hej på dig som ramlat in på min sida. Första frågan
varför skapade jag denna bloggen? Jo i största allmänhet för att jag känner att jag
måste få skriva av mig och kanske samtidigt för att
få andra att förstå!
Så IVF vad är det? In vitro fertilisation - konstgjord befruktning!
Jag har fortfarand så himla mycket frågor själv så jag kan tyvärr inte svara på mer än vad det finns att läsa sig till. Hur hamnade jag här då, jo historien började för ca 2 1/2 år sen då jag och min sambo bestämde oss för att vi va redo för barn. Ja kanske va lite tidigt och tänka på barn vid 21 års ålder men alla har vi olika planer i livet.
Men tyvärr så hände det som man absolut inte vill i ett sånthär ämne dvs INGET! Ca ett år efter vi börja tog jag kontakt med sjukvården ang vårat "lilla" problem och ja karusellen va igång. Det togs massa prover, jag fick knapra hormontabletter (Pergotime) och min sambo fick tabletter mot en infektion som han hade sen skulle detta förhoppningsvis lösa sig. Men än en gång hände inget.
Ni anar inte hur många gånger jag t.o.m önskat att jag fick plussa för att senare ev få ett missfall, då hade jag iaf vetat att jag kunde bli gravid, men nej inget hände. Fick där med veta att jag skulle få komma in på en specialundersökning där man kolla äggstockar, livmoder mm med ett kontrast ifall det finns några hinder där. Denna tiden har jag väntat på i ca 1 år. Så äntligen nu första mars i år fick jag komma in på undersökningen.
Kissprov för att säkerhetställa att man inte är med barn (hoppas såklart alltid på ett pluss men nej inget denna gången heller). Smärtstillande för undersökningen osv. Själva undersökningen visa att jag troligtvis inte har nån ägglossning eller ev väldigt sällan. Detta betyder alltså att jag har väldigt svårt för att bli gravid. Ja ett svar fick vi ju men hade hoppas på nått lättare problem.
Så nu blir vi remmitterade till salgrenska i Göteborg för att köra igång våran första IVF behandling inom 3 månader då vi ändå har försökt ganska länge nu. Men fick iaf 3 månaders Pergotime (hormoner) att knapra innan så hoppet ligger just nu på att dessa tabletter ska funka och vi ska slippa IVF:en. Men trots allt skiter jag fullständigt hur vårat barn blir till bara jag någon gång får bli mamma. Det ända man kan göra just nu är att ta en dag i taget och inte bryta ihop totalt.
Ni anar inte hur många gånger jag skrikit, gapat, grinat, hatat mig själv, önskat att min sambo hittat nån annan, för hur mycket man än hör "Jag älskar dig", "Allt kommer bli bra", "Det löser sig säkert", Så hatar man sig själv i slutändan och önskar att man sluppit hela livet. För trots allt går ju livet i princip ut på att du ska bilda familj och få barn.
Värsta just nu är när man ser kompisar och jämngamla som får barn eller som är gravida, för avundsjukan finns där hela tiden. Dom säger att man inte kan sakna nått man aldrig haft. Men jo saknaden av nått man vet att man ev aldrig kan få ligger där hela tiden och gnager. Sen blir det inte bättre av att man får frågan "är det inte dax att skaffa en liten snart?" eller när man är på fest någonstans nykter och får frågan "är du med barn eller?". Önskar emmellertid att dessa människor skulle få känna känslan själv, men samtidigt är detta inget jag ens önskar min värsta fiende.
Jag hoppas för min och alla andras skulle ,i samma situation, att dom snart löser vårat mysterium och vi också får chans till det vi vill mest i hela världen, dvs få en liten kopia av oss själva. Nån som man kan älska ogränsbart och som ogränsbart älskar tillbaka.
